Har inte uppdaterat sen jag åkte ner för att hälsa på morfar. Det är en av mitt livs jobbigaste ögonblick att se honom på sjukhusbädden, full av smärta och se han kämpa för sin sista stund i livet. Jag kände mig så hjälplös. Jag kom tillbaka till stan i fredags, hann tänka igenom mycket under tiden jag körde hemåt, hur fort livet kan ta slut. Samtidigt som jag känner att det här är livets gång, och hur jobbigt det än är så måste det hända. Men det betyder inte att man är förberedd, hur kan man nånsing vara förberedd för något sånt här? Varje gång jag får ett samtal där nerifrån är jag rädd att få höra dom orden, att han har tagit sina sista andetag. Det är verkligen en tung period för oss alla anhöriga nu, att förlora en morfar är inte lätt. Han är och har varit den starkaste kämpen jag känner. Han gav aldrig upp. Han har överlevt tusentals sjukdomar och olyckor men inget har tagit honom ifrån livet. Snart vet vi att det är hans tur, och jag hoppas att han kommer få det bra. Att han inte kommer att ha ont. Att han kommer få träffa våran moster som cancern tog iväg från oss för 6 år sen. Jag hoppas dom återförenas och ser ner på oss som dom självklaraste stjärnorna på himmelen! Jag saknar dig moster, och jag älskar er! Ta hand om morfar <3 
His spirit will live on in each one of us forever
When you look to the sky, look for the brightest star
As that will be Grandpa looking down on us from afar.
I Will always do my best, Cause I know Thats what you want.